VätternRundan - inte bara subgrupper

[Karin_F]

Jag startade vid min favorittid strax efter klockan 22 på fredagkvällen, jag gillar att cykla på natten. Rullade ut i fin fart över väggbyggesområdet och filosoferade över hur det kommer att se ut om ett år – hur långt har de hunnit på vägbygget då? Trampade på i hyffsad fart och natten var vacker som vanligt. När jag svängde in på Hästholmen så lös de på mig med en lampa och hojtade ”Lyse!”, pinsamt nog hade jag inte bytt batterier på lampan så den var helt slocknad. Det var bara att pallra sig iväg till mekanikertältet och köpa nödbelysning, för det kan jag säga – det var inte roligt att cykla utan lampa fram i mörkret, jag kände mig extremt osynlig när jag mötte bilar (och låg ensam). Fiffigt nog kan man handla hos mekanikerna utan lösa pengar, de fakturerar bara mitt startnummer.

Efter Hästholmen tappade jag lite fart, det var för varmt! Jag hade som vanligt klätt på mig för de kalla morgontimmarna, men runt midnatt var det för varmt – så farten och lusten gick ner lite. På väg ner mot Gränna så fick jag höra näktergalar, precis när jag cyklade förbi ett buskage alldeles vid vägen så var det en som drog igång hela spelverket. Att höra näktergalen så sånggalen är en av de vackraste delarna med att cykla Vättern på natten!

Gränna studsade jag igenom så fort jag orkade och han med. Upp för backen och sen depåstopp igen. Å så full fart utför backarna ner mot Jönköping. Cyklade förbi depån som planerat och stannade istället lite lagom strax före Bankeryd och åt en bar och en gel. Knegade på uppför backen. Uppförsbackar är inte min starkaste sida, men jag gillar att cykla på snabbt utför, så jag såg fram emot Bankerydsbacken. Men vad händer? Precis när jag kom upp så kom Team Rynkeby som var ett stor grupp som cyklade tillsammans och körde om, de lade sig som en gigantisk propp där i backen. Jag började muttra för mig själv och fundera på om det var klokt att försöka susa om på utsidan – då började det regna. Precis där, i utförsbackarnas utförsbacke började det ösregna! Så sakta som jag sen rullade ned har jag aldrig tidigare gjort i den backen.

Men det var bara att trampa på, ganska snabbt kom jag till Fagerhult där det blev ett kort stopp. Blåbärsoppa var högvaluta och försvann i rasande takt. Jag hade tänkt ett besök i ett blått skåp, men att stå still i en kö var inte aktuellt. Så det var bara att trampa vidare. Mina knän gör ont, men inte så farligt att jag måste göra något åt det.

Alla reagerar vi ju olika på olika väder och jag har cyklat i de mest skilda sorter; åska, hagel, blankis och ösregn. Av någon orsak så var det först här, efter 5 mil i ösregn, som jag äntligen tände till och kände mig pigg och fick upp en bättre fart. Så sträckan mellan Fagerhult och Hjo flög faktiskt fram, i mina mått mätt då förstås. Ännu en fin naturupplevelse väntade mig här uppe. Det blev en liten lucka i regnet, det var lite stilla i luften och jag rullade fram. Så hör jag ett slurpande och slaffsande som jag inte kunde placera, men där i en hage så intog ett gäng kalvar just sin frukost. Alla de beiga kossorna stod med rumpan mot regnet och idisslade förnöjt. Helt fantastisk bild att minnas i regnet.

I backen ner mot Hjo blev jag illa kall, huga. När jag kom till Hjo, halv sex på morgonen, så stannade alla för att äta lasagne. Nästan ingen cyklade förbi. Först stod jag i bajamajakö i en evighet, där alla stod i självsvängning och skakade av köld. Sen var det kö in i mattältet, till serveringen i huset så ringlade kön långt ut på backen. Inne i mattältet klaffsade det om fötterna av allt regn som rann in. Skakade så jag knappt fick gaffeln till munnen. Många pratade om att bryta. Sen klädde alla upp sig i svarta sopsäckar innan de cyklade vidare, det var inte bara de så kallade långsamma cyklisterna som gjorde det. Räcerfolket frös de med. Speciellt skönt var det att säcken var så stor att jag fick in en bit under rumpan också, sa slapp jag sprutet av kallt vatten upp på ryggslutet. Blev snabbt mycket varmare. Stoppet i Hjo tog över en timme, förra året klarade jag av det på 20 minuter.

Karlsborg hoppade jag över, den depån är den kallaste i vanliga fall – så hur kallt bör det inte ha varit där denna dag? Men Boviken är en trevlig depå att stanna i, även om den var i lerigaste laget i år. Mina knän kändes nu ganska mycket, men har jag kommit såhär långt så är det svårt att bryta. Jag hoppades helt enkelt att de skulle hålla hela vägen. För 4 år sedan höll de inte, då kunde jag inte cykla på ett halvår efter Vättern, men det valde jag att glömma bort!

När jag kom ut ur Tiveden så hade regnet i princip upphört, det var ljusare längre fram. Inte så mycket motvind heller. Hammarsundet kom och gick, och sen kommer de två längsta milen. De tar aldrig slut, jag vet att vägen till Medevi viker av i mitten av en backen – men jag minns aldrig hur många backar det är innan just den backen. Strax före Hammarsundet glömde jag nästan av att cykla, såg så fina blommor i vägkanten. Gullkrage, som prästkrage men lysande intensivt gula – finns inte här hos oss vad jag vet.

Vid ett tillfälle trodde jag att jag faktiskt hade slutat att cykla. Det var vid ett tillfälle då jag kände mig trött och låg och knetade i 17 km/h, då en snabbklunga kom och körde förbi. Jag var tvungen att titta ner och kontrollera att mina ben rörde sig, det kände som att jag stod still.

Medevi – äntligen, sol! Stannade för en bulle och blåbärsoppa (igen) och bara samla lite värme. Dumpade äntligen sopsäcken och kollade också SMS-rapporterna och insåg att Patrik höll på att cykla ikapp mig. Och mycket riktigt, en bit in på den lilla vägen efter Medevi efter många olika snabbklungor så kom det en gul klunga. Hojtade glatt på Patrik som efter ett snabbt överslag kom fram till att han kunde cykla sista en och en halv milen med mig men samtidigt ändå komma in på sin sub10 tid. Så VätternRundan avslutades på bästa möjliga sätt, i solsken över mållinjen tillsammans. Min totaltid blev 15 timmar och 18 minuter, cyklade gjorde jag i 12 timmar och 47 minuter. Tre dagar senare gör knäna inte ont längre, så bra allt är!

[mikebike]

Hej Karin!
Och tack för en härlig berättelse om hur man
egentligen skall avnjuta denna fantastiska cykelrunda.

I sin egen takt och på sitt eget sätt och bara ta in
Den härliga stämningen runtom i depåer mm.
Saknar verkligen detta sedan några år tillbaka då jag
med sk snabbgrupper/subgrupper.
Håller med om att Vättern är så mycket mer än
Sub-grupper.

Har planer på att nästa eller nästnästa år dra ihop
en Lygnar-Sup-14.00 grupp, dvs absolut inte under
utan över 14.00 timmar! Bara för att ha kul, njuta av
naturen, stämningen, inte minst maten i depåerna mm.
mikebike/Lygnens Venners Sub 7.30 grupp 2012
(blev 7.31 till slut)

[olof]

Hejsan Karin

Kan bara instämma, jag skrev i ett tidigare inlägg att de sanna hjältarna är det som verkligen är ute på långtur/lång tid. Förra året gjorde jag detta race, stannade på varje stopp, saltgurka, kaffe, mos och köttbullar i Jönköping på morgonkvisten, lasagne, vädret var kanon och vi var ute i 12.5 timme tiden är dock ointressant men det var en härlig stämning vid depåerna. Det var bara skönt att rulla runt.

Tack Karin.

Olof