Tack Anders och Hasse.
Det finns flera skäl att jag delar med mig. Dels, så tänker jag högt och får det noterat. Då har jag möjlighet att komma tillbaka till det och se om det håller över tiden. Planering är en sådan sak.
Men jag bygger också upp argument mot att bryta. På det här loppet, kommer jag att ångra att jag gav mig in på det flera gånger. Det händer alla. Man får "dippar". I det läget behöver man samla all kraft och mental motivation som man har i reserv, och ännu mer som man inte hade en aning om. På vägen upp till Trollhättan, mitt på natten i -4,9 och 4-mil till målet ... fick jag sådana demoner. "Ska du verkligen göra LEL? Hur tänker du egentligen?" Men jag påminde mig om att det inte kommer att vara -4,9 på LEL. Det finns en film från när det gick förra gången, 2013. I filmen klagar en cyklist mycket bittert om hur kallt och eländigt det var ... 7 grader. Svensk sommar, alltså. Så tänkte jag "klarar du detta, så klarar du det när det inte är så kallt."
I filmen pratar de med en man, min ålder, som kommer in till en kontroll. Han kommer ensam, som jag kommer att vara. Han är trött. De växlar ord om hur tufft natten är. Det var han som klagade över 7 grader, och regn.
Väl vid bordet fortsätter de intervjun, som går i samma stil. De försöker vända det till något positivt.
"Are you enjoying it?"
Han stirrar bort på något annat, rör tankelöst i en tallrik gröt.
"No. Not now. It's difficult. Very difficult."
De följer en annan cyklist, en ung kille, en mattenörd direkt ur skolan. Han har aldrig cyklat två dagar i rad, dvs, aldrig cyklat långt, sovit litet och sedan cyklat vidare. Han har fruktansvärt ont, käkar ibuprofen som smågodis. Han kör på en singelspeed.
"Right now I'm chasing time limits. Now I have to go out," blicken vänder bort och han fortsätter långsamt, "in to the cold, dark, wet, miserable, miserable night and try to get one step closer to London."
Man följer honom genom hela resan och ser hur kämpigt han får det, hur han har funderat på att ge upp, men det är inget alternativ. Nu väntar hans föräldrar vid målet.
I slutet rullar han fram till målet, klivar av cykeln och lutar den mot ett ställ. Han vänder sig om, tittar upp i mörkret, armarna skjuter upp i luften ...
"Awesome!"
Den känslan. Den känslan att ha kommit fram. Men om man är helt ensam och lämnad åt sina egna beslut, är det lätt att ge upp. Om man, mitt ut i mörkret, förstår att man inte är ensam, att det man tar beslut om kommer att följas av andra ...
Det är också därför jag delar med mig.
- Banprofilen : första halvan
Banprofilen ena vägen, London till Edinburgh.